Jag har en ful ovana..

..Att dra paralleller och liknelser i samtal. Att koppla det man pratar om för att skapa förståelse om ämnet och även kanske få objektiva vyer. Där man kanske känner igen sig å så, jag hoppas *tror* ni hajjar..!
Det är bara det att det inte alltid uppskattas. De som känner mig utan och innan VET att det inte handlar om att ta över ett samtal eller att det MÅSTE handla om mig.
Men de som inte gör det tolkar det ofta fel. Och får troligen känslan av att det just är som jag skriver i raderna innan.. Men det är det inte.
Det har mest handlat om förståelse och att det är så mycket man vill förmedla och inte glömma att säga..
Jag har i alla fall blivit mer uppmärksam och medveten om detta. Inte alltid jag "lyckas" men jag tränar på det.

Kan behöva påminnelse om det är någon som tar det så.. Bara det att det är få människor som säger något (om de nu inte är de som känner mig bäst). Men andra är tysta och skapar sig en uppfattning som ju då blir fel.
Eftersom det är så vanligt att anta istället för att kolla efter om det var så som man uppfattade det. Och min gissning i det är att det handlar om att undvika konflikt.. Alltså konflikt rädsla. Fast man egentligen skulle få veta hur det ligger till. Förutsatt att man nu är intresserad av det, för det är det ju inte heller alla som är.
Nä, det är lättare att sitta och tycka å tro.

Men det finns en skara sköna typer som faktiskt är mer vidsynta än så. Och det är skönt att de finns! Allt detta har nog varit en rädsla för att bli missförstådd.
Nuför tiden kan jag ta att jag blir missförstådd, men det beror nog mest på vem som missförstår. Kleti och pleti orkar jag inte bry mig om, det är för energidränerande. Förr brydde jag mig om vad alla tyckte å tänkte.. Men så kan man ju inte leva heller!

Jaha, det här blev ett helt brev. Men skönt att få ventilera bara.. Vem som nu än orkar läsa mitt "svammel"..!

Jag fortsätter att jobba med mig själv.